 Desiré-Émile Inghelbrecht, Carina (1922) | Stadionbaletter Barnens Dag i Stockholm brukade firas på Stadion med bl.a. uppvisning av en massa dansande ungdomar. År 1918 hade Fokine gjort ett par utomordentliga spektakulära kolossalbaletter: Årstiderna och Månskenssonaten. Det fanns naturligtvis inte professionella dansare eller danselever att fylla den väldiga gräsplanen. Man anlitade skolklasser som tränades särskilt till att bilda rörelsekollektiv. Mängden av deltagare och samtidigheten gjorde stor ornamental effekt. Principen att låta många deltagande röra sig unisont är ett gammalt koreografiskt verkningsmedel, konstnärligt använt i Svansjön och i Bajadären, mer kommersiellt av de attraktiva Tiller Girls som den engelske pensionerade sergeanten John Tiller lanserade på cabareter.
Carina
hade givetvis sett Fokine's masskoreografier på Stadion,
kanske varit med i någon av dem, och åtog sig gärna
att ta hand om showen i september 1923, nyligen friställd
som hon var. Hon hade tur med vädret och hennes folkdans-lika
uppvisning gjorde stormande lycka. Hon fick åter samma
uppdrag 1929 och 1930, med över 2.000 dansande, mest barn.
|  "Färgspel"; Stockholms Stadion 1929 | Under fejden med Rolf de Maré fann Carina Ari stöd hos hans musikchef och förste kapellmästare Desiré-Émile Inghelbrecht. Han var favoritelev till Debussy och skulle bli en av Frankrikes största dirigenter under 1900-talet. Inghelbrecht var gift med dottern till den kände målaren Steinlen (som gjorde scenografin till Ballets Suédois Iberia ). Äktenskapet hade redan ebbat ut och Carina intog Mme. Inghelbrechts plats. På hösten 1924 blev Inghelbrecht musikchef på Opéra Comique, Paris andra statliga lyriska scen, vilken specialiserade sig på dramatiska operor av mellanstorlek, t.ex. Carmen. Den franska smaken krävde balettinslag i varje opera, men fristående baletter var på den tiden förbehållna Stora Operan. Carina Ari arbetade i flera år på en äventyrlig plan att skapa ett helaftonsprogram med sig själv som inte bara ensam koreograf utan också som enda interpret.
Detta var brukligt i den nya genren Modern Dans (också kallad Fri
Dans, dvs. befriad från det klassiska regelverket). Men ingen klassisk
dansös hade före Carina Ari vågat sig på det. Carina
hade liksom "fridansarna" glest mellan tillfällen att framträda.
Fasta engagemang hade hon bara under några relativt korta perioder
av sin karriär.
Trots att Carina så följsamt framfört Jean Börlins nyskapelser, som var långt före sin tid (de har inte blivit helt förstådda i ett historiskt perspektiv förrän idag, Pina Bauschs och Alvin Nikolais era) var ett totalt avståndstagande från den klassiska traditionen inte alls Carina Aris inställning. Hon var en hängiven lärjunge till Fokine i varje avseende. Även i den praktiska sidan av hans reformer: att skapa program av sådan omväxling att de tillfredställde 1900-talets nya rastlöshet. Det gamla seklets helaftonsverk, som Bajadären, Korsaren, till och med Törnrosa, var noveller som, med litterär noggrannhet berättade omständliga händelseförlopp. Få var så poetiska eller psykologiskt explicita att de kunde gripa eller ens bli begripliga helt igenom (t.ex. Svansjön, Giselle).
Fokines idé var genialt enkel: en balett ska inte vara längre
än nödvändigt. En akt är oftast nog för att uttrycka
det som ska sägas. Ett knippe korta baletter ger möjlighet till
ökad omväxling. Ballets Russes program bestod i regel av korta
verk, och så var även fallet i Börlins repertoar för
Ballets Suédois. En stor del av dessa konstnärliga nydanares
framgång berodde också på slagkraftiga dekorer, en för
varje verk. Publiken hann inte tröttna på en miljö innan
den redan befann sig inför en ny.
Carina Ari tog det ad notam. I motsats till fridansarnas osmyckade scen,
med av Isadora Duncan lanserade "intäckningar" av mörka
draperier, lät hon göra en stor scenografi till var och en av
sina solodanser. Hon var vän med många framstående målare.
Grünewald, Moureau och Dethomas skänkte henne dekorer. Till
Inghelbrechts vänkrets hörde kompositörer som Honegger,
Reynaldo Hahn och Florent Schmitt. Från dem och från maken
fick Carina musiken. Hon dansade till en 40-mannaorkester med Inghelbrecht
på pulten - inte till en ensam pianist som hennes kolleger i allmänhet
hade att nöja sig med. Carina Aris "dansade scener", åtta
till antalet, presenterade hon första gången på Opéra
Comique 1925.
Först Rêve ("Dröm") ett poetiskt skönmåleri uttryckande längtan att bli ett med träden i naturen. Sedan följer Sous-marine ("På havets botten"), en undervattensscen med böljande alger som kämpar för att överleva. Nästa balett, Le Retour interrompu ("Utanför härbärget"), tilldrar sig utanför härbärget i en spansk by. En flicka passerar, hejdar sig då hon hör musik från ett fönster, dansar för sig själv och försvinner vidare ut i natten. Degas, heter en humoristisk skildring av en klassisk dansös' förehavanden, stångexercis, flirt med beundrare, preciös dans, satir av en ballerinas later och manér. Till La danse pour les oiseaux ("Dansen för fåglarna") har Carina själv gjort scenografin. Här använder hon den klassiska stilen allvarligt, illustrerar fåglar och deras flykt. Musique sur l'eau är både sjöns vågor och en sjöjungfru simmande med sina bevingade systrar svanorna. La danse d'Abisag ("Abizags dans") återger en biblisk anekdot. Ur en bysantinsk mosaikvägg stiger skepnaden av en jungfru fram och dansar för den gamle kung David, i nästan kubistiska, kantiga rörelser, återhållsamt och uråldrigt - den mest egenartade stilstudien i programmet. Som lättsam avslutning Kajsa et Britta ("Kajsa och Britta"), en bagatell om hur "kläderna gör flickan". En fattig flicka får låna en stass av en rik flicka och finner sig plötsligt vara åtrådd av alla pojkar.
Ett komplicerat program och Carina gjorde det inte lättare för sig, i det praktiska genomförandet. Hon ville inte fylla ut med musikstycken mellan dansnumren. Varje scenbyte måste därför göras ilsnabbt, och högst 2 minuter fick det ta att växla från en kostym till nästa. Varje detalj i detta var noga uträknad och dräkternas konstruktion utexperimenterad. Ännu mer krävande var den mentala koncentrationen för dansösen att omedelbart glida från ett sinnestillstånd till ett annat. Carina Ari väckte hänförelse. Hon fortsatte genom åren att ge sina dansade scener i Paris och på gästspel i Europa - även i Stockholm - som en "enmansturné" tillsammans med Inghelbrecht som repeterade in en ny orkester på varje ställe.
Ode à la Rose
Till en festlighet i Paris presidentpalats 1927 erhöll Carina Ari
det hedersamma uppdraget att göra en koreografi, med en för
tillfället samlad dansgrupp. Ode till rosen valde
hon, efter en dikt av Ronsard. En poetisk hyllning till den blomma som
är en så viktig symbol i trubadurpoesins känslovärld.
Carina Ari drogs till subtila, nästan abstrakta känsloskildringar.
Efter den beundrade Rosen fick Carina Ari beställning på en
balett för själva Stora Operan, Palais Garnier, som varje parisare
säger i minnesgod hyllning till arkitekten (hur många stockholmare
vet vem som ritade deras Opera?). Den franska Operabaletten hade sedan
sekelskiftet råkat i stiltje. Akterseglad först av ryssarna
och sen av svenskarna, stelnad och ur takt med tiden, nedvärderad
av både teaterledningen och publiken. Därför anförtroddes
den inte längre att ge egna program utan begagnades som utfyllnad
när en opera inte var tillräckligt lång. Först när
Serge Lifar 1930 blev balettchef fick Parisbaletten ett ordentligt lyft
till ny storhetstid, som alltjämt varar.
En första stråle av hopp bragte Carina Ari med sin balett
Månstrålen 1928. Hon kom i rätt ögonblick. Dessa
dansare behärskade till fulländning den klassiska tekniken.
Vad som behövdes var att blåsa nytt liv i den med adekvat koreografi.
Carina karakteriserade Månstrålen som "ett
koreografiskt poem". För säkerhets skull gjorde hon själv
dekoren. Det finns en stor mängd små skisser kvar. Hon förarbetade
kompositionen och målade nästan i detalj förändringar
i dansarnas distribution i rummet, deras förflyttningar.
Hon gjorde m.a.o. sin personliga rörelse-notation. Om Börlin
hade gett sig tid till detsamma, skulle hans banbrytande koreografi ha
kunnat studeras och mer autentiskt återskapas idag!
Inghelbrecht
hade med sin utsökta smak valt musiken av Gabriel Fauré och
själv instrumenterat den. Baletten har i viss mån "innehåll",
men mycket abstraherat, snarare visioner, antydningar och infall än
påtaglig berättelse. Ett slags mild rivalitet mellan Månstrålen,
som erövrar Ynglingen från Blå Bergens Dotter, men kommer
på bättre tankar och ger honom tillbaka till henne som bäst
förtjänar honom. Vindar, skyar i ljusare eller mörkare
nyanser glider över scenen medelst raffinerat växlande belysningar
(gjorda av operachefen Rouché själv). Månstrålen
är släkt med Fokines Sylfider men ännu subtilare - och
med en underström av sensualism.
Kvinnliga koreografer är anmärkningsvärt sällsynta
i den franska klassiska balettens hela historia. Av dessa få, är
två födda i Stockholm: Marie Taglioni som gjorde sin enda balett
Le Papillon 1860 - och Carina Ari med sin Månstrålen
1928. Den förra har jag ju inte sett, men beskrivningar ger mig intrycket
att det finns beröringspunkter - bägge är lyriska fantasmer,
bägge belysta av månens "mysteriösa" sken.
Månstrålen blev ännu en eklatant succé
i Carina Aris med dylika välförsedda levnadsbana. Den återuppsattes
även 1934. Hon hade skapat huvudrollen för Spessivtseva (en
av epokens största dansöser), men denna råkade ut för
en olyckshändelse, och då tiden var kort fanns ingen annan
som kunde göra det mycket speciella partiet, varför Carina Ari
måste dansa det själv 1928, och gjorde det sedan också
vid nyuppsättningen 1934.
|
 Repetition av "Månstrålen" med Serge Peretti, Camille Bos
och Carina Ari, t.h.(1934)
| Kort gästspel i Alger Operan i Alger hade behov av en grundlig konstnärlig förnyelse. Carina hade nu stort anseende bland yrkesfolk och hon engagerades som balettchef, med Inghelbrecht som operachef.
I Alger levde operan
på en burgen, konservativ och småborgerlig fransk överklass.
Inghelbrecht, passionerad fiende till allt slags rasism, lyckades nästan
omedelbart stöta sig med de flesta och återvände i vilt
raseri till Paris. Carina hade redan lagt ner mycket krafter på att
rycka upp baletten och skaffat nya dansörer från Den Kongelige
Ballet i Köpenhamn, där hennes förre kollega från Ballet
Suédois, Kaj Smitt nu var balettmästare. Enbart under den första
säsongen gjorde Carina sex egna baletter, förutom ny koreografi
i repertoarens alla operor.
Efter ett år blev hon sjuk av överansträngning och förenade
sig med Inghelbrecht i Paris. Där blev de båda fast engagerade
1932 till Opéra Comique, han som musikchef, Carina Ari som "étoile"
(dvs. Stjärndansös i paritet med dem på Stora Operan),
samt som balettchef. Hon fick mycket att göra med att revidera alla
operans dansinslag, vilket i realiteten betydde att hon måste komponera
nya. Hon fick många lovord i pressen för dessa "mästerverk
av smak och intelligens". På Opéra Comique ansågs
fortfarande fristående baletter vara överflödiga. Carina
genomtrumfade att få göra en balett på Brahmsvalser i
en nästan abstrakt klassisk stil (som Balanchine senare också
skulle ägna sig åt).
Föregående 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 Nästa
|