med Jean Börlin, 
Stockholms Opera

 
Carina ("Sylfid") 1917 

Carina Ari 1921

Fokine blev en stimulerande läromästare

Balettundervisningen var solid i Operans skola. Dansarna blev välutbildade i lite stel, klassisk 1800-talsstil. Koreografi hade teaterledningen inte mycket begrepp om. Balettkåren behandlades av regissörer som material för statering. Det skulle dröja ända till efter andra världskriget innan dansarna fick rätt att ägna sig enbart åt sin egen konstart.

Den som tidigt visade nya vägar var sekulargeniet Michel Fokine, balettens förnyare, som Operan hade klokheten att ta till Stockholm på gästspel 1913 och 14.

Det blev en oerhörd stimulans för de svenska dansarna att lära av och interpretera den store koreografen. Men två säsonger efter hans korta besök började Operabaletten åter sjunka ner i modlöshet.

En som inte stod ut med tanken på en framtid utan fulltonigt konstnärskap var Carina. Knappt hade hon lyckats etablera sig som solist på Operan, med beröm från Fokine själv, så kastade hon sig ut i en osäker framtid genom att säga upp anställningen. Det var 1918. Fokine hade flytt undan revolutionen i Ryssland och öppnat privatskola i närheten av Köpenhamn. Carina bevekade en bankir (som inte hade något särskilt intresse för dansöser) att ge henne inte mindre än 5.000 kronor för att ta privatlektioner hos Fokine. Det första balettstipendiet i Sverige, brukade hon säga. "Det blev mitt kapital i livet - vad jag lärde av mästaren Fokine - både hans nya dramatiska rörelsestil och hur man tänker som koreograf."

Mauritz Stiller och "Erotikon"

Men arbetslös var hon, återkommen i Stockholm. Hon gav lektioner i sällskapsdans (ett vanligt ganska lönande näringsfång, även för klassiska dansare). Inbjuden på middag hos en elevs föräldrar träffade Carina Greta Garbos upptäckare Mauritz Stiller. Han arbetade just på en film där huvudpersonerna skulle gå på Operan och sitta i en loge. Något måste de ha att se på, och det var ett problem. Film var ju stum på den tiden och att visa sångare med gapande munnar utan annat beledsagande ljud än den vanliga biografpianisten - det skulle bli komiskt. Balett var då bättre. Stiller konsulterade sin bordsdam. Jo hon var ledig för att dansa i filmen. "Men vem ska man få att komponera rörelserna?" - "Det kan jag också göra", försäkrade Carina fräckt. "Jag har betyg från Fokine att jag är en begåvad koreograf".

Så blev det. Stiller begrep inte vad han riskerade, och Carina förstod precis vad som behövdes. Koreografin är inte märkvärdig, hon följde Fokine's österländska stil. Carinas egen dans i huvudrollen är sensuell, karaktäristisk för den överdrivna dramatik som var stumfilmens agerande. I Stillers film Erotikon (1920) är kanske Carina's balett det som tål att ses än i dag.

  Föregående  1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7  Nästa

© 2001 The Carina Ari Foundations